Jag har nyligen läst ” BRIS rapporter 2010”.

Där framgår det bl.a. att 601 916 försök har gjorts under 2009 att ringa Barnens hjälptelefon, en ökning med 5,7% jämfört med 2008. Vanligaste kontaktområden är bl.a. kamrater, rädsla/oro, skolan, familjekonflikter.

När jag läser den fakta som BRIS levererar i sin rapport gör det mig både rädd och ledsen. Varför ska barn och ungdomar behöva lida i vårt samhälle? En annan fråga som dyker upp är hur stort är mörkertalen, hur många är de som inte kan ta kontakt med andra som kan hjälpa? Hur många barn/ungdomar lider i tysthet?

 Visst är det så att en del av ett barns uppväxt skapar naturlig oro, frågetecken och därigenom behov av att kunna ställa frågor och få stöd. Vad som gör mig extra upprörd är att mycket av det som barnen mår dåligt av är sådant som vi vuxna direkt förorsakar genom aktiv handling eller genom att vara passiva. Varför måste vi i så stor omfattning drabba barnen? Vi har ansvar att ta hand om våra egna barn och barn vi kommer i kontakt med, inte drabba dem med våra egna tillkortakommande.

Fler frågor jag ställer efter ha läst rapporten är ”vad kan jag göra”/”vad kan vi göra som företag”? 

Det slår mig att vi har en barnförsäkring som skyddar till en viss del, men det känns som att det bara är ur ett vuxenperspektiv. Kan vi göra om försäkringen så att den passar ur barnens/ungdomarnas perspektiv? Kan vi göra andra aktiva handlingar, hur kan vi påverka?

Tipsa om vad du gör, vad andra gör. Skriv gärna till oss på bloggen eller direkt till min mailadress, hakan.lind@lararforsakringar.se

Lyssna på barnen!
Håkan Lind

Dela med dig